SUMmering

Låt mig bara först förklara att det var en såpass kylig dag att batteriet på iPhone inte tillät mig att ta bilder vid målet. Så fort jag öppnat kameran så slocknade den och skrek efter laddning. Trist, för jag hade en fin chans att bli fotad tillsammans med Urban Ljungberg som är en gammal ultrapolare.

karta_SUM_txt_stor

Jag var osäker på hur många tidigare SUM (alltså Sörmland Ultra Marathon) jag sprungit. Det visade sig att detta var mitt femte. Anledningen att jag kommer tillbaka är den trevliga stämning som råder kring arrangemanget. Alltid fint väder, alltid gamla vänner från begynnelsen av min ultralöparkarriär, alltid glada funktionärer. I år var inget undantag. Det låg gnistrande frost i gräset på startfältet bakom Markuskyrkan i Björkhagen. Solen var på väg upp och stod man i den lilla slänten bara på andra sidan grusvägen så värmde den faktiskt.

”Vi startar inte förrän alla fått ut sin nummerlapp” informerade Jan-Erik vänligt de nervösa stackare som stod sist i kön och huttrade. Starten blev således uppskjuten en kvart och ingen klagade över det. Jag värmde mig både i solen och i min trasiga dunjacka och mina trasiga handskar. Någon soptunna att stoppa dem (jackan och handskarna) i strax före startögonblicket såg jag dessvärre inte till. Klädvalet för själva löpningen var 3/4-långa löparbyxor, tunn långärmad underställströja och keps. Och i år tog jag ryggan för att kunna dricka ordentligt hela vägen. Det är nästan 18 kilometer till den första riktiga vätskekontrollen.

Min vana trogen höll jag mig i bakre delen av startfältet när det var dags. Ingen idé att stressa iväg. Fältet glesnar hyfsat snabbt och det är aldrig några problem att passera för den som vill. Inledningsvis går loppet längs ett motionsspår men efter det kommer riktigt rolig terräng med stenar och rötter. Jag ångade på ganska friskt, kanske något hårdare än min dagsform tillät. Senaste tidens avsaknad av långpass i den här typen av terräng skulle straffa sig, om det rådde ingen tvekan. Och när vi efter cirka 25 kilometer kom ut på grus- och asfaltsvägar var jag seg och tung och det var inte roligt alls. En humörhöjare var att få springa med ovan nämnda Urban ett tag och få höra honom berätta om upplevelser under ett lopp i USA. Tyvärr blev det nöjet avbrutet när jag tvingades ta kisspaus i skogen.

Det var slut på det roliga och det blev inte kul igen. Jag jobbade mot tröttheten och känslan av att det jag ätit och druckit inte gärna ville lämna magsäcken. Flertalet gånger rapade jag saltgurka och det var faktiskt ganska obehagligt. Efter ungefär 35 kilometer, när solen gått i moln, började jag faktiskt frysa lite. Som tur var låg min vindjacka i ryggan och det var bara att göra ännu ett kort stopp och plocka fram den. Efter det var det som att kroppen kom igång bättre och saltgurke-rapningarna försvann också. Kanske var det ett misstag att inte ta på jackan tidigare. Benen, däremot, kändes möra och fötterna ömmade. Jag lyckades hålla kämpaglöden igång, styra tankarna till positiva saker och så hjälpte det förstås att jag pratade en del med mina medtävlare.

I mål, på min överlägset sämsta SUM-tid, var jag på något märkligt sätt ändå nöjd. Det var oerhört skönt att få duscha, byta om och äta smörgås i gemenskapen med andra SUM:are. Vad gjorde det att varmvattnet var slut när bastuvärmen ändå spridit sig ut i hela omklädningsrummet? Målgången, ombytet och fikat var dagens absoluta höjdpunkt som gör att jag lämnade loppet med ett leende på läpparna, fast besluten om att komma tillbaka i framtiden.