The Ride 2015

I lördags (1/8) var det dags för mig att för tredje året i rad delta i The Ride, cykelloppet i Norrtälje som arrangeras till förmån för Hjärt- och lungfonden. Jag vurmar för lokala, familjära lopp som har ett välgörenhetssyfte. När det kommer till cykellopp kan det nästan inte bli mer gemytligt och trevligt än såhär. Det är ett rent motionslopp där du kan välja att cykla 10 eller 6 mil och syftet är att göra reklam för cykling som en hälsofrämjande aktivitet. De flesta kommer på sina landsvägsracers och det är en fantastiskt rolig bana att cykla racer på. Det har jag testat föregående år.

The Ride karta

I år hade jag med mig pappa, han hade fått en startplats i födelsedagspresent tidigare i somras. En av arrangörerna är nämligen speedwayvärldsmästaren Greg Hancock som är en idol vi har gemensamt, pappa och jag. Och eftersom vi dessutom gillar att cykla tillsammans så blev det ju en utmärkt present. Men någon landsvägsracer, det vill inte pappa köra. Därför kom vi till start på varsin treväxlad damcykel. Han på min ”berömda” Stålhästen (länken går till berättelsen om Stålhästen på Vätternrundan förra året) och jag på en av min mammas gamla hojar, en guldbrun Puch med 26-tumshjul från 1981. Cykelkläder kändes helt enkelt inte rätt, så jag tog på lite mer vanliga kläder och matchade kalaset med min Poc-hjälm.

002

Vilken tur vi hade med vädret! En av de lätträknade soliga dagarna var just i lördags och detta utan att temperaturen blev olidligt hög. En lätt vind svalkade oss emellanåt. Förhållandena blev helt perfekta! Visst kändes vinden av när den blåste emot på mer öppna partier av banan men aldrig så att det blev besvärligt.

När starten gick och våra supportrar mamma och Jörgen vinkat av oss ringlade hela startfältet iväg samlat genom Norrtälje och väl ute ur stan släppte racerfolket loss. Pappa och jag låg såklart nästan sist, men något annat var knappast väntat. Att räkna alla cyklister blev omöjligt men vi gissade på en bra bit över 100. Vi pinnade på så gott vi förmådde till det gnirkande ljudet från Stålhästens sadel. Jag hade förvarnat om oljudet men vi hade glömt att åtgärda det. I början av loppet önskade jag mig en växel mellan 2:an och 3:an på min hoj. Ganska snart kom jag på vid vilka tillfällen det var lämpligt att växla och sedan utnyttjade jag de två högsta växlarna loppet igenom. Sittställningen var ruggigt obekväm i uppförsbackar, så de flesta sådana forcerade jag stående.

Banan är charmig och vykortsvacker förutom ett par mil strax före Hallstavik där vägen är större och rakare. Oftast ser det ut som på ett vykort från sommar-Sverige med vatten, gårdar, hagar, stugor, kossor, blommor och allt som hör till. När vädret är så fint som i år passar det utmärkt att färdas långsammare och njuta av landskapet. Det gjorde vi under hela fem timmar, emellanåt servade med vatten, banan, hembakt bröd och rostade nötter. Loppet har fyra depåer med chans att fylla på vätska och en del energi. Pappa hade önskat sig lite kaffe och vi hade faktiskt kunnat ha med en termos i Stålhästens cykelkorg. Nu fick vi istället inta det efter målgång, otroligt efterlängtat. Dessutom finns det himmelskt goda kanelbullar i Norrtälje, kan jag meddela.

Våra supportrar hade haft det en smula långtråkigt och därför blev deras glädje stor över att få se oss gå i mål. Vi var bland de sista som kom in. Tio mil och sex kilometer tog oss cirka fem timmar inklusive de fyra depåstoppen. En stor del av cykellopps-känslan uteblev när vi cyklade som vi gjorde. Det blev mer karaktär av en utflykt, men det var trevligt det också. Vi kände oss välkomna och väl omhändertagna. Säkert kunde vi uppfattas som lite stolliga, det kunde vi bjuda på. Många tog sig tid för att småprata en stund, inklusive Greg Hancock själv. Om vi bott i Norrtälje hade vi säkert kommit tillbaka för att se barnen köra sitt eget lopp lite senare under eftermiddagen och för att grilla. Nu längtade vi efter att få ta en dusch så vi lastade cyklarna bakpå bilen och rullade hemåt.

Jag kommer tillbaka till The Ride nästa år igen. Vill du hänga på?