Trail Verbier-St Bernard 2015

Hela livet är ett äventyr. Men vissa dagar är mer äventyrliga än andra, det tror jag att du håller med om. Jag och min vän Therese hade en sådan dag i lördags när vi befann oss högt upp i bergen på smala och branta stigar. Det här kommer att handla om Trail Verbier St Bernard 2015.

003

Verbier, en vintersportort i den franska delen av Schweiz som nu även börjar locka allt fler sommarturister. Senast jag var här (och faktiskt också sprang loppet) 2012 var det mycket som var igenbommat i väntan på snösäsongen. I år var det betydligt mer liv och rörelse i byn. Några av liftarna var öppna och dit lockades vandrare och MTB-åkare för att ta sig vidare upp i bergen. Det går att komma ända upp till Mont Fort på 3300 meters höjd utan att behöva bli utmattad. Liftarna går ända dit upp.

Vi nöjde oss med att vandra till fots för att känna på terrängen, Therese, jag och hennes sambo Max. Under torsdagen hade vi en utflykt i strålande solsken där vi åt vår matsäck intill en klar bergssjö. Bröd, ost och torkat kött under bar himmel.

001

Vi kunde blicka ut över ett par av höjderna som vi skulle komma att passera under lördagens lopp. Utan tider att passa, strosande mer eller mindre dit näsan pekade. Ända upp till 2700 meters höjd bar det och därifrån hade vi en evighetslång nerförsbacke. Mina lårmuskler och fotleder ömmade av allt bromsande på väg nerför när vi nådde hotellet under eftermiddagen. Jag hann bli en aning orolig för att det kanske skulle påverka min prestation på loppet negativt. Men gjort är gjort, som alltid, och nu var det ju bara att ägna resterande timmar före start åt mat och vila.

Själva loppet Trail Verbier St Bernard har tre distanser: X-Alpine 111 km (min distans), Traversée 61 km (Thereses distans) och en mer ”känna på”-inriktad 29 km lång distans, Liddes-Verbier, utan tidtagning och resultatlista. Efter att jag var här senast (2012) har banan på längsta distansen ändrats och innefattar Catogne, ett berg som jag varit väldigt nyfiken på. Förra årets premiär av den nya banan blev dessvärre utan just det berget på grund av dåligt väder. Samma sak hände på UTMB 2011 (det år jag sprang), då det också fanns med på originalbanan. Jag hade hört att det var extremt tufft men väldigt vackert, så jag har sett fram emot att någon gång få komma dit.

Vi som skulle anta utmaningen X-Alpine hade möjlighet att välja starttid. Antingen klockan 01 eller klockan 04 på lördagsmorgonen. Reptiderna var desamma för båda starterna så jag vidtog försiktighetsåtgärden att ha tre timmar extra tid och valde klockan 01. Det innebar att hotellet serverade mig ”frukost” klockan 23.30 så att maten skulle hinna sjunka lite innan start. Behöver jag nämna att jag var ensam i matsalen vid den tiden? Före dess hade jag haft ett par timmars orolig sömn.

002

Det blev en av de lugnaste starter jag varit med om. Inte mycket ståhej och inga tjurrusningar i början, för det här var ju gänget som beräknade att ta god tid (>28h) på sig. Och dessutom fanns det en omvänd stopptid i första kontrollen. Ingen släpptes vidare från den före ett visst klockslag. Stress lönade sig därför inte.

Första ”toppen” (jag kallar dem toppar även om det sällan är bergets högsta punkt) låg i skogen strax väster om byn Verbier. Dit var det inte så besvärligt att komma men på vägen ner bland granarna var det brant, tekniskt och enormt dammigt. Jag tänkte först att det var fukt i luften som pannlampan lyste upp men insåg snart att det var fint damm som löparna före mig virvlade runt. När det är vått blir man lerig, när det är torrt blir man dammig.

I första kontrollen rådde ett slags lugn. Jag kom dit ungefär tio minuter efter att löparna släppts på banan igen. Ett par torra småkakor, lite Coca-Cola och en bananbit senare var det dags att ta tag i den längsta klättringen, den som ledde upp på Catogne. Precis som jag anat så började det ljusna medan jag var på väg upp. Sakta, sakta framträdde kontrasterna av berg mot himlen. Och när jag kommit ovanför trädgränsen hade det blivit helt ljust.

003

På bilden ovan syns ljusen från Le Châble och Verbier samtidigt som solen stiger bakom bergen. Ingen bild gör dock verkligheten rättvisa…

Catogne visade sig leva upp till alla förväntningar jag haft. 2000 höjdmeters stigning på ungefär en mils färdväg. Sista biten upp var den extrem och när vi följde bergsryggen var det kargt, stenigt med en vidunderlig utsikt. Det kändes som om jag ville stanna länge, länge däruppe. Dels för att det var vackert men också för att jag anade att nervägen skulle bli kusligt brant.

006

 

Redan här kändes det att det skulle bli en varm dag. Till en början låg solen dold bakom slöjmoln, men den värmde gott genom dem. På håll gick det att skåda Lac Léman (Genèvesjön) med Montreux och Lausanne. När jag nu laddar upp bilder så slår det mig hur ”snällt” landskapet ser ut i bara två dimensioner. Det går aldrig att på bild återge den där hisnande känslan som infinner sig när man står där i verkligheten. Och på bilden ovan måste du titta riktigt noga, kanske zooma, för att upptäcka löparna längre fram på stigen. Vid briefingen före loppet hade vi blivit rådda att ”take your time, don´t rush” över Catogne och väl på plats var det inte ett alternativ för mig att försöka skynda på. Det gällde att ha tungan rätt i mun och jobba stadigt och säkert över berget. Nedstigningen liknade mer ett stup än en stig. På vägen kunde vi snart skåda Champex, en by som ligger vid en sjö, som var vår nästa kontroll.

Cola, ost, kakor, banan och någon apelsinklyfta fick det bli innan det återigen började stiga. Den här gången upp mot Orny. Solen stekte rejält även fastän det var tidig morgon. 1400 höjdmeter på knappt 8 km väntade och dessutom upp till loppets allra högsta punkt, nästan 3000 meter över havet. Även här var terrängen karg, hård och väldigt, väldigt vacker. Nästan som ett månlanskap.

008

Det är häftigt att påbörja en klättring uppåt som man inte riktigt ser vart den tar vägen, än mindre anar hur det ser ut bortom nästa krök eller bergskam. Nyfikenheten överskuggar tröttheten men det gäller ändå att komma ihåg energi och vätska. För kommer man upp så måste man se till att för egen maskin kunna komma ner också. Hjärnan behöver regelbunden tillförsel av socker om den ska kunna fungera. Så tänkte jag när jag tuggade i mig mini-Snickers fastän de smakade äckel.

På vägen till Cabane (stugan) d´Orny fanns ingen tvekan om att det här skulle bli en av de hårdaste dagarna jag någonsin varit med om. Redan här var jag matt och trött och kunde inte bestämma mig för om det var bra eller dåligt att jag kände till banan ganska väl efter fem mils löpning. Bra för att jag visste att det skulle bli en hel del sträckor som faktiskt tillät löpning och inte bara sådant som liknar stora, oregelbundna trappsteg. Och dåligt av precis samma anledning, för hur skulle jag kunna springa på energilösa och stela ben? Jag funderade faktiskt över sådant här, något jag starkt brukar avråda andra ifrån. Nu kunde jag inte hålla undan de tankarna hos mig själv. Elände.

009

Funktionärerna uppe vid Cabane d´Orny var rejält påpälsade och där kom vi löpare i shorts och t-shirt, det såg faktiskt lite lustigt ut. Solen reflekterades i ljusa stenar, snö och glaciär. Som att bli grillad och nerkyld på samma gång. Skumt.

Det var återigen riktigt brant nerför och jag var rädd att förlora fotfästet. Det hände kanske just därför och en av gångerna blev det riktigt läskigt och jag skrapade armbåge och hand så att det började blöda. Andra delen av nedstigningen var dock mest långtråkig och extremt varm. Vätskeblåsan lyckades jag tömma och drack ett par gånger i bäckar istället. Några ivrigt hejande åskådare fick mig att missa en 90-graderssväng och jag fick springa kanske 200 meter extra. Av det blev jag väldigt irriterad. Det kändes som om La Fouly, som var nästa kontroll, aldrig skulle dyka upp. Det gjorde den såklart.

Tältet i La Fouly kokade i värmen och här gällde det att inte dröja kvar för länge. Många löpare hade supporters som tog emot här och de blev ompysslade och vilade en stund extra. Jag väntade en stund i kön till de två baja-major som var reserverade för löpare men när ingen kommit ut därifrån på mer än fem minuter så bestämde jag mig för att dra vidare ändå. Upp på en slingrig grusväg, vidare på en stig på skrå och sakta stigande upp mot bergspassen Col Fenêtre, Grand St Bernard och Col des Chevaux. Jag var matt, dammig, svettig och det lustfyllda med loppet var som bortblåst. Detta kunde vara loppets vackraste plats, åtminstone var det det på den gamla banan från 2012. I lördags brydde jag mig inte. I kontrollen vid St Bernard kände en av funktionärerna igen mig! ”Det är du från Sverige” sa hon. En sjukvårdare upptäckte skråmorna på min armbåge och hand och bad att få tvätta rent. Det kändes skönt att prata med någon, för det hade jag inte gjort på riktigt en enda gång under banan, bara svarat på vad jag ville ha att dricka och meddelat att jag mådde bra.

012

Det var uppenbarligen sällskap och omtanke jag behövde. Därför drog jag iväg ett sms hem till Jörgen. Jag sa som det var, att det var tungt. Fick ett kort svar men det betydde mycket. När vi passerat Col des Chevaux och den första delen av nedstigningen därifrån blev det springvänligt. Plågsamt springvänligt. Det lutar lätt nerför under lång tid. Visst, det går att promenera men det kostar samtidigt mer energi än att släppa på fart och istället ta smällen i lårmusklerna för varje steg. Så det gjorde jag. Och jag sprang även när det planade ut längs en stor damm med turkost vatten och en bilväg i tunnel på andra sidan. Det här är i särklass den tristaste sträckan på hela banan.

Belöningen blir Bourg St Pierre, en charmig liten bergsby med kontroll och utlämning av dropbags. Jag hade lagt solkräm i min dropbag, den hade jag inget större behov av strax före klockan 20 på kvällen. Men jag tog och fyllde på med lite godsaker som fler mini-Snickers. Resten fick åka tillbaka till Verbier orört.

”Bara två stigningar kvar, bara två stigningar kvar, bara…” tänkte jag medan jag tryckte ner en portion pasta och drack en kopp pulverkaffe. Från nästa topp skulle jag kunna se över till Verbier igen. Och då är man ju nästan hemma. Att det skulle ta säkert tio timmar var jag medveten om, men jag försökte tänka annorlunda. I stigningen upp mot nästa kontroll, Cabane de Mille, påminde jag mig själv om att inte tappa hållningen och att lyfta blicken. Dagsljuset skulle snart försvinna och genom att se mig omkring i den vackra naturen kunde jag kanske hämta energi. Det funkade dåligt och min hjärna togs liksom över av någon som pladdrade korta meningar på engelska. Varför sprang jag här som en säck potatis och pratade med mig själv? Det hjälpte uppenbarligen inte att jag tyckte synd om mig själv (såklart) eller att jag blev arg på mig själv (förstås), så till slut valde jag att bara acceptera. Det är alltid det bästa under förhållanden som dessa, åtminstone för mig. Det var precis det jag skulle gjort från början.

Under en liten sträcka strax efter mörkrets inbrott hade jag sällskap av en schweizisk tjej som pratade bra engelska. Hon var vid gott mod, vi hade startat vid samma tid och hon verkade pigg och glad. Vi kunde se kontrollen längre bort på berget efter en stund, som en liten eldfluga, en gyllene skinande punkt som tycktes sväva fritt därute i det kompakta mörkret. Frusen kan hon inte ha varit, för hon sprang i bara en liten kjol och en sport-bh. Själv hade jag dragit på både vindjacka och buff när jag fiskade fram pannlampan. Det blåste riktigt kyligt uppe vid kontrollen.

Funktionärerna i kontrollen var glada och pratsamma. Kanske upplevde de det som fest att stå och servera buljong uppe i bergen en sen lördagskväll? Jag tog på vantar för att inte bli alltför frusen under den blåsiga vägen ner. Uppmaningen att ta det försiktigt nerför tog jag givetvis till mig. Benen var trötta och stela men jag hade fortfarande kontroll över dem. Väl nere i skogen blev det varmare.

Till slut kom den, den fruktade sista uppförsbacken som bjuder på 1200 meters stigning under 4,9 kilometer. Det finns ingenting här hemma som går att likna vid den. Det är så brant på stigen att du går på tå nästan hela tiden. Jag såg löpare tappa fotfästet och sedan sätta i händerna för att komma upp igen. För stockholmare skulle jag kanske kunna förklara det som att gå i det brantaste partiet i Hammarbybacken i 2-3 timmar i sträck. Fast här stupar det brant mot en bäckravin och ljudet av forsande vatten gör knappast klättringen tryggare, jag lovar. Någonting hände med mig här. Visserligen tror jag att någonting händer med alla löpare som når denna punkt men det är nog oftare en energidipp än den energikick som jag fick. Frustande tog jag mig målmedvetet upp, upp, upp i ett jämnt tempo. passerade löpare efter löpare. Gick jag långsammare, vilket jag testade några minuter, blev jag bara tröttare. Jag kämpade som en dåre uppför och tänkte att ”Jag kan vila i timtal på toppen om jag behöver. Marginalen till maxtiden är mer än god”. När jag kom hit 2012, efter den lättare banan, tog det mig 2 timmar och 10 minuter. I år, efter den mer krävande banan slet jag mig till toppen på under två timmar!

På nervägen mot mål blev jag lite orolig för att min pannlampa skulle slockna. terrängen är väldigt teknisk och brant, så det hade kunnat sluta illa i så fall. Nu gick det bra, men ganska långsamt och strax före klockan fem på morgonen gick jag i mål. Tre funktionärer applåderade. Jag välkomnades med en flaska kolsyrat vatten och en finisher-tröja. En precis likadan tröja som jag redan har, medan herrarna fick jättesnygga västar eller jackor (tror att de fick välja). Det var mindre kul, eftersom det var uppenbart att dessa tröjor blivit över från tidigare år med en annan sponsor. jag frågade om jag fick byta den mot en väst, men svaret blev nej. ”Det är en jättefin tröja” sa funktionären. Och visst hade han rätt, men jag har ju redan en… Desto gladare blev jag av att få veta att jag blivit trea i min åldersklass. Snigeltiden 28 timmar räckte tydligen långt ändå. Lättnaden att ha kommit i mål går knappt att beskriva. Kroppen var trött, men jag hade inte ont på något sätt. Det var ljuvligt att knalla 150 meter till hotellet och ta en dusch. Jag sov en timme, bara för att få bort den värsta tröttheten.

001

Jag tog reda på att Therese också kommit i mål. 16 timmar och 40 minuter efter start. Men jag vågade inte knacka på deras dörr innan jag var säker på att hon fått sova ut.

Söndagen innehöll återhämtning och prisceremoni. Men mer om det i nästa inlägg.