Utläst: Kraftprovet

En hel månad. Så mycket tid gick det åt att läsa ut ”Kraftprovet” av Christopher McDougall, han som också skrev ”Born to Run” för ett antal år sedan. Och då har jag ändå under hela den här tiden haft en morot: att få läsa en spännande deckare efteråt. Kanske hade jag lagt den åt sidan mycket, mycket snabbare om ”Författarens tack” tryckts i början av boken och inte, som nu, i slutet. Där står nämligen att McDougall inte kunde välja mellan två bokidéer: galna krigsäventyr på Kreta och naturliga träningsmetoder. Krigsäventyr har en väldigt låg attraktionskraft på mig så om jag vetat att de skulle uppta 90% av den här storyn hade jag aldrig ens skaffat boken. Men nu är det gjort och jag har lagt den åt sidan. Den har retat mig betydligt mer än inspirerat mig.

004

”Born to Run” skapade en otroligt stor hype kring barfotalöpning och gav rejäl kritik åt Nike som skotillverkare. Nu kan man ana att samma typ av kritik riktas mot gymmen och faktiskt också, i en av bokens små sidohistorier, mot yoga som träningsform. Men, glöm inte bort att det vi i Sverige kallar ”gym” är ett mycket snävare begrepp än i engelskan där ordet gym innefattar i stort sett alla typer av anläggningar för fysisk träning, även sådana för lagidrott. I en engelsk version blir alltså kritiken ännu mer massiv än vad den tycks vara när man läser den svenska versionen.

Ett krigsäventyr, som sagt, på Kreta under andra världskriget får britterna att komma i kontakt med ursprungsbefolkningen på den bergiga ön. Att de vet en ”hemlighet” om hur människan bäst tar sig fram bland vassa klippor känns inte så överraskande. De är ju födda på ön och lever av vad den har att erbjuda. Många sidohistorier om militärer och män ur lokalbefolkningen gör att det blir rörigt och svårt att hänga med. Det berättas också om grekiska mytologin som om en del av gudarna hade varit verkliga personer. Jag kommer på mig själv med att läsa vidare enbart för att se vad McDougalls slutsats om hur man bör träna och äta innehåller. Tyvärr kommer inte något sådant avsnitt i boken, utan vi matas med krigshistorierna som emellanåt blir uppblandade med berättelsen om ”naturlig träning” och parkour. Sådan bedrivs tydligen bäst genom att krypa, klänga, hoppa och springa. Som om det var alldeles nyligen vi har lämnat apstadiet. Vilket det egentligen är, sett ur ett evolutionsperspektiv.

Gymmen och den moderna idrotten beskrivs som utseendefixerad och tävlingsinriktad, på ett negativt sätt. Den behöver vara det, för jag har svårt att se att vi skulle lägga energi på något som inte innehåller progression eller konkurrens. Vi har inte rört på oss för att det är roligt under historiens gång, utan för att överleva. Människan är otroligt flexibel. Vi kan äta nästan vadsomhelst, ta in mycket information i hjärnan och anpassa våra kroppar till vardagen. Det är problemet och möjligheten på samma gång. Och för de flesta av oss i den moderna västvärlden behövs inte att vi riskerar livet vid branta stup med vassa stenar för att vi ska må bra.

Jag tycker att den här boken ger en romantiserad bild av hur människor människor kämpat för överlevnad, precis som ”Born to Run” också gjorde. Och jag ser vissa faror med att vi skulle rusa iväg och börja hoppa och klänga, för de flesta av oss har inte tålamodet att bygga upp grundstyrka för det. Vi vill ha allt på en gång och kan inte vänta. McDougall benämner kretensarnas sätt att förflytta sig i berg som ”den kretensiska studsen”, vilket jag tolkar som plyometriska hopp. För att klara sådana övningar behöver du mäkta med minst 1,5 gånger din egen vikt i knäböj. Först då har du vävnad som tål belastningen utan att gå sönder. När träningskedjan SATS introducerade parkour på gruppträningsschemat för några år sedan hade vi på det center jag då jobbade minst en skada per pass under de första veckorna. Klassen fanns kvar i en eller två terminer, sedan togs den bort. Stukningar, hälsenebrott och överbelastningar är kanske motiverat för den som riskerar livet men inte på ett vanligt träningspass, då finns det bättre och mer uppbyggande saker att ägna sin tid åt.

Om vi ska förändra något för att kunna hoppa, studsa, klänga och liknande så behöver vi aktiveras redan som barn och sedan behålla en hög aktivitetsnivå genom hela livet. Jag kan tycka att det är sorgligt att många av oss tillbringar det mesta av sin tid sittandes på en stol eller i en soffa. Men lösningen är knappast att vi plötsligt flyger upp och börjar hoppa omkring. Läs gärna Kraftprovet om du gillar hjältehistorier och har lätt för att hålla reda på namn, men någon manual för hur vi bör leva är det knappast. möjligtvis ett kryddmått inspiration.