Har 100 miles i terräng en framtid?

En relativt ny distans för ultralopp i Sverige är 100 engelska miles, ca 161 km översatt till våra standardmått för längd.  Det motsvarar nästan fyra maratonlopp. Kommittén för ultradistanslöpning, KUL, skriver såhär om sträckan när det gäller statistiken:

100 engelska mil: I Nordamerika finns det ett flertal klassiska terränglopp som sträcker sig över 100 engelska mil, men även ban- och väglopp förekommer på denna distans. Tidigare förde KUL inga topplistor över 100 engelska mil men i och med de populära loppen GAX100 och TEC har intresset för 100 engelska mil ökat och önskemål om topplistor har framförts. Dock är sådan topplistor inte invändningsfria: 

1) Terränglopp är vanligtvis inte kontrollmätta. (Dock utgör TEC ett undantag eftersom denna bana kontrollmättes efter Jonas Buuds rekordlopp 2010. 

2) Olika terränglopp är svåra att jämföra med varandra eftersom banprofilen varierar kraftigt. TEC-banan är mer att jämföra med väglopp än med kuperade traillopp.

3) Loppen över 100 engelska mil ligger relativt nära 24-timmarsloppen i distans och löptid, varför ett överlapp mellan listorna för kvinnor förekommer.

Okej, det är bra att vi får veta att listan över 100 miles i terräng (d.v.s. inte i form av tids- eller banlopp) eventuellt innehåller skeva jämförelser. Det känns ändå spännande att den faktiskt finns och förhoppningsvis kommer fortsätta att fyllas på (dock är den inte uppdaterad sedan april 2013 och efter detta datum har även Black River Run i Västerås arrangerats). Det har ju hittills funnits väldigt få sådana lopp i Sverige, men nu är de på väg att bli fler. I år introduceras Swedish 100 mile Challenge som består av fyra lopp, ett i varje årstid. De som fullföljer Täby Extreme Challenge (TEC) har alltså en teoretisk chans att hamna på ”diamant-listan” som talar om vilka löpare som genomfört alla loppen inom 12 månader. Jag tror att många känner sig kallade, få kommer att klara utmaningen.

Tittar vi i statistiken så hittar vi bara 21 damer och 79 herrar som fullföljt den här typen av lopp (enligt senaste uppdateringen i april -13, i Västerås kom ytterligare en svensk dam i mål) och majoriteten av dem har gjort det under de senaste åren, av naturliga skäl. Någon ”elit” att tala om har aldrig existerat och de flesta är helt enkelt glada motionärer som lockas av den långa utmaningen. Med risk att bli kallad glädjedödare tror jag att det dröjer innan vi får se den listan fyllas på, det kan nog ta några år innan svenska löpare är mogna för uppgiften. För damernas del känns det oroande att de tider som presterades på TEC i fjol generellt sett var de sämsta i loppets historia. Varför är det så? Jag vill inte påstå att jag sitter inne med svaren, däremot har jag många funderingar kring detta.

”På äldre dagar har jag blivit lite lat och föredrar att springa ultra” sa Kent Sjölund på ett träningspass i Portugal våren 2007. För mig, som var ny på distanser längre än maraton, lät det märkligt hur någon kunde tycka att han var lat som sprang så många mil i veckan. Naturligtvis menade Kent att det hårda slit som krävs för att bygga en bra löparkropp då låg bakom honom och det kunde därför vara riktigt njutbart att ”bara” sticka ut och samla kilometer, att liksom få skörda frukten av hård träning ännu en gång. Det finns inga genvägar till en bra idrottskarriär, varken som elit eller motionär. Det är absolut ingen medfödd talang eller någon slump som gör att de bästa ultralöparna även är snabba på kortare sträckor som maraton eller 10 kilometer. Jag menar att många har för bråttom att prestera i den snabbt blommande ultratrenden, vi får inte se några löpare som är stabila över tid när distanserna hela tiden skall pressas till bristningsgränsen.

Alla som kan springa, kan också springa långt. Det handlar väldigt mycket om vilja. Du kan pressa ur dig ett maraton eller ett ultralopp närsomhelst, om det gällde ditt liv. Om ett ultralopp skall vara en ”once-in-a-lifetime-upplevelse” så säger jag ingenting om det. Men för sporten och folkhälsans skull vore det trevligt om fler som gör anspråk på en längre ultra-karriär än så inte hade så förtvivlat bråttom. Låt det ta några år, i varje fall minst fem, att bygga upp kroppen för längre distanser. För om du haft för bråttom kommer du inte att hålla och det gäller både fysiskt och mentalt.

Det är inte tufft att springa långt, i varje fall så är det inte tuffare än att springa snabbt. Men det är en genväg, nästan som ett partytrick, att få folk att tappa hakan eller himla med ögonen och mumla att du minsann är lite galen. För det är en reaktion som jag tror att många ultralöpare vill ha. Och när vi fått den, då vill vi ha mer och triggas att springa ännu längre. Tills motivationen eller kroppen inte håller längre. Jag tror att det är precis det som har hänt på damsidan när det gäller 100 miles och att det är därför tiderna nu blivit sämre. De som hade en någotsånär hyfsad löparbakgrund och satsade var kanske inte riktigt redo, de har blivit skadade och/eller omotiverade och näst i tur i ledet står det imponerade löpare som är ännu mindre redo.

Det är min önskan att fler tjejer skall hitta till ultralöpningen och dessutom göra det på ett sådant sätt att vi får se en stabil framtid både för tävlingarna och för den enskilda löparen. För tjejer kan. Titta bara på tiden för den bästa damen (Annika Nilrud 15:48:02), hon hade platsat som nummer två på herrarnas lista.

Att vi överhuvudtaget har sträckan 100 miles som en tävlingsdistans i Sverige skall vi tacka Jan Söderkvist (upphovsman till TEC) och Stefan Samuelsson (upphovsman till GAX 100) för. Vi som ”bara” springer har nog svårt att förstå vilket jobb som ligger bakom för att få allting att klaffa. Efter Janne och Stefan har andra tagit stafettpinnen och får loppen att leva vidare. Jag tycker att det finns två sätt att hedra dem: antingen att ställa upp som funktionär och hjälpa till med en del av allt arbete som krävs för att leverera ett lopp med kvalité eller att ställa upp som en seriös löpare.

Så, har 100 miles någon framtid? Jag hoppas det, men det behövs tålamod, inte minst för varje enskild löpare.

Matkontrollen på TEC 2012

Matkontrollen på TEC 2012