Night Trail Run 2015

I år har vi en fantastisk höst med milda temperaturer och sprakande färger. Nackdelen är förstås att dagarna blir allt kortare. Tur att det går att utnyttja det på bästa sätt och springa i terrängen längs reflexbana som i Night Trail Run. För tredje gången anordnades det här loppet i min hemmaterräng kring Bögs Gård på Järvafältet.

Den här typen av lopp verkar ha ökat kraftigt i popularitet, för ett år sedan var det 73 fullföljande på 10 km och i år hela 279(!) fullföljande. Förra årets 5 km hade 47 fullföljande i fjol och i år 130! Jättekul att så många hittar ut i terrängen men också, precis som jag befarade, väldigt trångt längs vissa mer svårforcerade partier av banan. Två starter med 5-10 minuters mellanrum hade nog gett oss alla mer svängrum och möjlighet att hålla önskat tempo.

Min vana trogen startade jag relativt långt bak i fältet. Alldeles innan startsignalen har jag en tendens att tänka att jag skall ta det lugnt och sedan när jag väl är på banan så växer hornen ut i pannan och jag vill springa snabbt och plocka placeringar. Det är omöjligt att säga vad jag varit kapabel till om jag fått springa banan helt fritt, för samtidigt som jag ibland upplever att andra löpare bromsar så är det en extra trygghet att inte behöva hålla koll på riktning utan att bara följa efter framförvarande. Jag hade som mest 10-15 meters lucka till framförvarande löpare och det under en väldigt kort stund. Största delen av tiden låg jag alldeles i hasorna på löparen framför. I rygg på mig låg min kund (och f.d. kollega) Karin, som till en början försökte hålla sig anonym men hennes andning och harklande avslöjade henne ganska snart. Och någonstans framför mig i mörkret visste jag att Therese fanns, även om jag inte lyckats få syn på henne på startfältet.

När irritationen över trängseln lagt sig och jag fått Aviciis ”For a Better Day” på hjärnan så hade jag bara roligt. Jag älskar verkligen den här typen av lopp och terräng! Fallna trädstammar, stora lerpölar, piskande grenar och emellanåt en och annan hyfsat plan stig. Det blir mycket fartkänsla även om det inte går särskilt snabbt egentligen. Kläd- och skovalet var perfekt. T-shirt i ull, ett par långa Nike-tights som redan var trasiga på ena smalbenet (för säkerhets skull, jag ville inte riskera mitt enda par hela långa tights) och Icebug dubbade skor. De flesta löparna var rejält klädda i långärmat och en del även med mössa och vantar trots att det var nästan tio plusgrader ute. Redan innan vi passerat första kilometermarkeringen hörde jag ett par löpare bakom mig klaga på att de klätt på sig för mycket.

Upploppet

Upploppet

Upploppet var kantat med marschaller och det var bra fart på publiken. ”Heja Camilla!” hojtade Jennifer som hunnit komma i mål och dra på varma överdragskläder efter 5 km. Målgången var riktigt mäktig även om det faktiskt kändes en smula snopet att det roliga var över. Det var desto lättare att hitta bekanta i målområdet. Jennifer hade jag redan hunnit se, Karin var alldeles bakom och runt hörnet stod Therese och Max.

Fyra nöjda i mål: Therese, jag, Jennifer och Karin

Fyra nöjda i mål: Therese, jag, Jennifer och Karin

Vi hängde naturligtvis kvar i målområdet tills dess att prisutdelningen var över och den pratglade och rätt rolige speakern hade tystnat. Det fanns ju en chans att vinna något av de nio utlottade priserna men sån tur hade ingen av oss denna kväll. Kommer vi tillbaka nästa år? Absolut!